blev plötsligt varse en unken lukt. Huvudet bultade fortfarande och det i kombination med det unkna gjorde henne lätt illamående.
Hon stod vid sängens fotände och kisade mot mannen - för det var väl en man? - som låg i sängen. Magen under den orangea filten hävde sig upp och ner och vid de tillfällen den var i uppläge, så att säga, försvann mannens ansikte. Det var som att se någon som låg och guppade bland vågor. Som dök upp och försvann bakom vågkammarna, gång på gång. Inte för att hon direkt såg ansiktet i "vågdalarna" heller. Det var bara konturer som skymtade i dunklet.

Det var nu hon upptäckte att ljuset i rummet till större delen kom utifrån. En ensam gatlykta kastade ett sorgset sken över en bakgård. Lukten igen. Hon kanske kunde öppna ett fönster? Det fanns inga handtag och rutan var som smårutig. Som om ett nät