kapitel 1

Är det såhär det blev? Kommer det inte att hända någonting mer? Finns det nu bara rum för att glädjas åt de små stunderna och över att det förhoppningsvis inte ligger någon allvarlig sjukdom bakom knuten och lurar. Att varje dag stå framför spegeln och se kroppen sakta söka sig mot golvet. Att i ena stunden peppa sig själv över att det nog inte är så illa och att tiden ändå far hyfsat varsamt fram för att i nästa stund komma förbi en spegel och stirra sanningen i vitögat.

Är det nu det är dags att hitta en annan mening med livet än den rent ytliga?
-------

Det var kallt ute den 23 januari 2012. Hon stod inträngd i folkmassan på tunnelbanan, krampaktigt hållande i en stolpe för att inte falla omkull när tåget bromsade och krängde. Precis intill henne stod en rödbrusig man som luktade starkt av gårdagens fylla och cigaretter

...och som gungade betänkligt när tåget plötsligen ryckte till. Han tog ett snabbt steg i sidled för att parera och deras lår möttes som hastigast. Egentligen borde hon ha känt äckel av beröringen, men det var som om hon kom av sig mitt i tanken och i stället började en fundering formuleras i hennes hjärna. Var det kanske han? Hur skulle det kunna se ut? Skulle de dela på en cigarett på morgonen? Nej. Herregud. Vad var det här för tankar? Givetvis var det inte han. Så långt hade det inte gått.

Tåget rullade in mot Mariatorget och hon gjorde sig redo att försöka tränga sig av. Det var rent för djävligt hur mycket folk det kunde vara på tunnelbanan så här dags. Snart skulle det väl behövas sådana där stationsvärdar som tryckte in folk i tågen. Sådana som de har i Tokyo. Hon rös till. Någons andedräkt i hennes

knäveck kändes varm och fuktig. Hon ryckte till och vände sig hastigt om, så hastigt att hon med sin datorväska råkade trycka till en äldre herre i ryggen så att han snubblade till och föll med huvudet före mot golvet. Den varma och fuktiga andedräktens ägare började gläfsa och hoppa upp och ned så att dess långa lockiga Cocker spanielöron fladdrade. Den äldre herren andades tungt och ett klagande ljud kom från honom.

Hon stod som förstenad. Vad skulle hon göra nu? Hon kunde väl inte ljudlöst bara glida iväg? fast hon helst av allt skulle vilja. Det hade strömmat till lite människor som försökte få kontakt med den äldre herren, hon själv skulle inte kunna bidra något särskilt. Så hon gick. Först gled hon iväg diskret steg för steg för att till sist öka på takten.

Innan hon började åka upp med rulltrappan vände hon sig och hennes blick mötte

en Cockerspaniels fuktiga bruna ögon. En hund kanske? Det hade man ju hört talas om - "hundtricket". Bästa sättet att träffa nya människor. Nya män.
Hon sneglade lite på dem som åkte med rulltrapporna neråt. En kvinna i grön kappa och någon sorts basker på svaj, mötte hennes blick. Det var en vacker kvinna. Klassiska drag. Lite Garbo så där. Man kanske skulle byta sida?
Det var mycket folk runt spärrarna när hon kom upp. Färdbeviskontroll. Hon suckade. Inte för att hon inte hade något giltigt färdbevis, utan för att det var nedpackat någonstans i datorväskan. Med väskan fortfarande hängande över axeln började hon rota i den. Det är egentligen helt fantastiskt hur mycket det får plats i en väska, och hur sinnessjukt det är att i detta myller försöka hitta det man söker. En penna, någon typ av tablettask, en handske (av två)...var är den andra? Hon tog av

sig mössan eftersom hon började känna sig olidligt varm och svettig. Hon tryckte ned den i ena jackfickan med ena handen och medan hon med den andra grävde efter SL-kortet i datorväskan såg hon i ögonvrån hur två sjukvårdare bärande på en bår passerade biljettkuren och fortsatte i raskt takt mot rulltrapporna. En iskall känsla spred sig i hennes kropp och hon var tvungen att gå åt sidan för att försöka lugna sig.

Fan tänkte hon, fan, fan, fan. Hur kunde hon bara gå ifrån olycksplatsen? Det kändes som att hon smitit efter att ha kört på någon. Hon tog upp laptopen ur väskan med darrande händer och såg att SL-kortet fastnat i lockglipan på datorn.

Hon gick tillbaka till biljettkontrollanten igen, höll upp sitt SL-kort och väste – Skynda dig! Kontrollanten tittade överraskat och argt på henne och apparaten som skulle läsa av kortet lyste ilsket rött. Hur kunde det

bli så här? Dagen hade ju börjat bra. Hon hade fått sitt kaffe och sin cigg på balkongen. Favorittröjan hade varit ren och hon hade hittat hela strumpbyxor. Hon hade till och med kommit iväg i god tid för en gångs skull. Det var med den där flåsande jävla hunden allt hade börjat gå fel. Hon skulle ALDRIG skaffa nån hund! Aldrig!
Apparatens stirrande Mordor-öga lös fortfarande ilsket rött. Kontrollanten tittade uppfordrande på henne. "-Jaha....", sa han, med ett uttryck som både kunde uppfattas som en fråga och ett påstående. "-Jaha....", svarade hon, och fortsatte urskuldande "-Det funkade ju när jag skulle in genom spärren. Det är ju VÄLDIGT märkligt att det inte funkar nu!". Det sista sa hon i något slags överdrivet pondusförsök. Kontrollanten tittade trött på henne. Hade han hört det förut? Ett par hundra gånger kanske. Mannen ropade till sig en kollega. "-Damen här säger att hennes

kort funkade imorse fast det på min display står att det gick ut i förrgår. Kontrollantkollegan tittade på henne med misstro i blicken och synade henne uppifrån och ned. – Det är bara att betala, sa han och halade fram en blankett. – Vad heter du och vad har du för personnummer?

Det blev som svart för hennes ögon. Hon hörde röster omkring sig men de böljade fram och tillbaka som vågor på vattnet.  – Jag.. jag är.. Var allt hon hann säga innan hennes ben vek sig och hon föll ihop framför kontrollanterna.

Det första hon såg när hon vaknade till var en minutvisare som rörde sig över en stor klockas urtavla på väggen. Det var halvskumt i rummet och hon låg nedbäddad i en säng under ett lakan och en orange landstingsfilt. På sängens ena långsida hängde ett fördraget blekgult draperi. Hon hörde andetag från andra sidan draperiet, tunga och

rosslande. Hon tänkte att det måste vara andetagen från en äldre person.
Rummet luktade av handsprit eller någon form av desinfektionsmedel. Ett svagt tickande hördes från klockan på väggen. Kvart i sju. Var det kväll eller morgon? Det var omöjligt att avgöra så här års. Solen gick upp nio och försvann igen runt tre. Och förresten; vem vet hur länge hon hade legat här. Hon tänkte på SL-kontrollanten och hur det hade snurrat till. Sen mindes hon inget mer. Det kunde ha varit för flera dagar sen.

Sakta reste hon sig upp i sittande ställning. Det började dunka i huvudet direkt. Hon la sig ner igen. Jävla skit. Hon måste ta sig upp och ta reda på var hon var och vad som hänt. Det hördes röster på avstånd, förmodligen utanför nån dörr som var stängd in till rummet där hon befann sig.
"-Hallå?", försökte hon och märkte själv hur

hur svag hennes röst var och hur torr hennes strupe kändes. Rösterna som hördes där utanför blev svagare och svagare och snart var det helt tyst, förutom rosslandet intill.

Hon svängde benen över sängkanten och satte fötterna mot golvet. Det var kallt. En rysning for genom kroppen på henne. Med darrande ben ställde hon sig upp och med försiktiga steg gick hon fram till rummets dörr. När hon tryckte ned handtaget upptäckte hon att dörren var låst. En känsla av skräck ansatte henne. Vad skulle det kunna finnas för skäl att låsa in henne på sjukhuset? För på ett sjukhus hade hon räknat ut att hon måste befinna sig.

Hon vände sig och om tittade mot människan som låg och rosslade i sin säng och sakta, med tysta steg, gick hon ditåt. Det såg ut att vara en storvuxen människa, med tanke på den orangea landstingsfiltens konturer. Hon gick närmare och

blev plötsligt varse en unken lukt. Huvudet bultade fortfarande och det i kombination med det unkna gjorde henne lätt illamående.
Hon stod vid sängens fotände och kisade mot mannen - för det var väl en man? - som låg i sängen. Magen under den orangea filten hävde sig upp och ner och vid de tillfällen den var i uppläge, så att säga, försvann mannens ansikte. Det var som att se någon som låg och guppade bland vågor. Som dök upp och försvann bakom vågkammarna, gång på gång. Inte för att hon direkt såg ansiktet i "vågdalarna" heller. Det var bara konturer som skymtade i dunklet.

Det var nu hon upptäckte att ljuset i rummet till större delen kom utifrån. En ensam gatlykta kastade ett sorgset sken över en bakgård. Lukten igen. Hon kanske kunde öppna ett fönster? Det fanns inga handtag och rutan var som smårutig. Som om ett nät

hade blivit ingjutet i glaset.  Hon gick fram till fönstret och lutade pannan mot fönsterrutan, den var sval mot hennes hettande hud. Hennes puls bultade snabbt och hårt. Vaffan är det här tänkte hon, drömmer jag? Det rosslade plötsligt till och den som låg och föreföll sova i den andra sängen vände sig otympligt om och något sort häfte ramlade ned på golvet nedanför sängen.  Hon stelnade till, men av ljuden att döma sov han eller hon fortfarande.

Försiktigt gick hon fram mot sängen, böjde sig ned och plockade upp häftet. Hon gick fram till fönstret för att se bättre. Det var en almanacka. 1986 stod det med stora svarta siffror på omslaget. Ett stort kryss var ritat över dagens datum, den 23:e januari.

Instinktivt la hon handen på sin mage, över ärret hon hade efter en blindtarmsoperation. Hon blev plötsligt iskall , det fanns inte där.

kapitel 2

Do you

feel cold, love? Don’t you worry. I’ll get you an extra blankett.
…..
En klar röst skar genom klockans tickande. Va…?
Höll hon på att bli galen? Varifrån kom rösten? Det var som att den fanns inne i hennes huvud samtidigt som hon kände sig helt säker på att den inte gjorde det. Hon kisade upp mot taket. Så klart - rösten måste komma från nån ventil. Säkert ljudet från någon engelsk TV-serie. Det var ju bara hon och den oformliga sovande personen här inne.

Draperiet mellan sängarna fladdrade till och hon hörde hur dörren hastigt öppnades. Hon tog ett steg i sidled och hann precis se ett grågrönt golv i en upplyst korridor innan den stängdes. Hon visste inte riktigt hur hon tog sig till dörren, men plötsligt stod hon där. Hon tryckte ner handtaget och pressade upp dörren. Korridoren med det grågröna golvet var borta. Det hon istället